I går gjorde vi om sidan, bytte bl.a temat till Yoko. Det är ett sk responsivt tema, vilket betyder att det ändrar utseende efter vilken bredd du har på skärmen, speciellt med tanke på alla som använder mobil eller surfplatta. Sitter du vid en dator kan du prova detta genom att dra i högersidan av fönstret och göra det smalare, så ser du vad vi menar!

Våra bilder uppdateras oftare än texterna, så titta gärna in där.

Julen står för dörren, så vi får mycket att berätta om på sidan snart!

Minkar

Idag tog vi vägen genom Lerberget från Höganäs, min cykel och jag. Men Lerberget avses i detta fall den bebyggelse som ligger mellan havet och väg 111. Kom fram till att det skulle bli en alldeles utmärkt kväll för en cykeltur.

Efter att ha varit hemma och släppt ut katterna (Molly fick puttas ut), kollat posten, läst tidningen och intagit ett mellanmål så ställde jag kosan mot Viken. Cyklade i lagom takt och njöt av solen och en svag vind med doft av salt.

Som sällskap hade jag Jonas Jonasson i ena örat. Har ni inte hört hans sommarpratar-program så kan jag rekommendera er att göra det. Jonas har skrivit boken ”100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Har ni inte läst den? Gör det! En mycket underhållande och välskriven bok. Nåja… nog om det.

Jag cyklade förbi golfbanan, in i G:a Viken vid fortet, svängde höger vid kyrkan och fortsatte längs vattnet bort till hamnen, tog mig ut på piren där några ungdomar höll på att åka vattenskidor.

Plötsligt såg jag något mörkt som rörde sig längs kanten på piren. Ganska förvånad ser jag att det är en mink. Jag har aldrig tidigare stött på en livs levande mink ute i det fria. När den tar sig ner på avsatsen mot vattnet upptäcker jag en till, och en till, och en till… Minst fem stycken. Så söta! Nästan som kattungar. Förstår inte att man kan göra päls av dem.

Några av dem hoppar ner i vattnet och simmar i väg. Två är kvar på kanten, springer fram och tillbaka och tjattrar. Tillslut är det bara en liten stackare kvar. Han/hon står länge, ihärdigt tjattrande, vid kanten och tar gång på gång sats för att hoppa i men vågar inte, trots ungdomarnas försök till ”peptalk”. Jag lovar, det var en större badkruka än undertecknad.

Efter en stund ser vi hur något kommer simmande tillbaka, det är mamman. Snabbt tar hon sig upp till ungen och de står sida vid sida på kanten. Mamman hoppar men ungen fegar. Då klättrar mamman upp så långt att hon kan ta tag i ungen och drar sen ner den i vattnet. Tillsammans simmar de bort mot hamnen. Där med var äventyret med minksafari över.

Där avslutades också besöket i Vikens hamn. Det blev samma väg tillbaks fast från fortet tog vi grusvägen en liten bit längs havet innan vi anslöt till gamla 111:an igen.

Nu blir det turkisk yoghurt med valnötter och honung medan filmerna laddas upp, tar väl en halvtimme… När det är gjort publicerar jag ett nytt inslag på himmave.se.

Ha en fortsatt skön julikväll!
Mona

Bilder från minksafarin
Ytterligare en film från minksafarin

Vi åkte till Helsingborg och gratulerade Johans systerdotter Linnéa. Hon strålade i kapp med solen trots att dagen hade inletts redan klockan 6 med frukost hos en kompis. När vi ”gamle” kände oss lite trötta och begav oss hemåt rustade sig Linnéa för att dra vidare ner på stan för att fortsätta firandet där.

Vi tackar för god mat och dryck och önskar Linnéa lycka till i ”den ljusnande framtid”.

Anton avslutade årskurs 2 på GO-Kompetens och André sitt första år på John Bauer i Linköping.

Ja Anton, han blev med kort varsel medbjuden till Gran Canaria och åker om några timmar. Det är flickvännen Linnéas mormor som bjuder med dem ner till sin lägenhet där. Så i lördags fick Anton kasta sig i väg till Polisen för att få ett nytt pass. Tack och lov hade han tur och kunde hämta ut det igår. Annars hade han fått åka ner till Malmö och få ett tillfälligt pass som kostar 1000 kr och som bara gäller för en resa.

De kommer lagom hem för att fira midsommar på hemmaplan. Vi hoppas att de får en riktigt skön resa och många soliga minnen med sig hem i bagaget.
(OBS! Anton åker inte med samma Linnéa som ovan)

Studentbilder

Att torsdagen var en stor resdag blev vi varse. Resan dit tog ca en timme längre tid än beräknat. Det var mils-lång kö på motorvägen i båda filerna. Det var skyltat med vägarbete men vi såg inget som skulle kunna ge anledning till köbildning. Ändå stod trafiken stundtals helt stilla.

Odense är en fin stad med mycket gemyt och många vackra gamla hus. Vi trodde att det skulle säljas Odensemarsipan i alla gathörn. Men så var inte fallet, vi såg inte en endaste liten marsipanbit någonstans. Det blir förhoppningsvis fler tillfällen att utforska denna staden lite mer en annan gång.

Vi valde att åka hem på lördagskvällen då det inte var så mycket trafik. Så hemresan flöt på utan minsta problem, tre timmar från dörr till dörr.

Bilder från Odense

Jag har sjungit en hel del körsång och har många gånger suttit som åhörare vid diverse körarrangemang under årens lopp och jag brukar vara kritisk. Men jag måste säga att detta var bland det bästa jag hört på mycket länge.

För dig som inte var där, eller för dig som vill återuppleva det igen har jag lagt upp en liten film på en av slutsångerna. Bildkvalitet och stabilitet är kanske inte den bästa och ljud på film gör inte riktig rättvisa. Men ändå, med lyssna och njut!

Efter en solig varm dag, regnar det nu. Musse sitter på altanen i skydd av takskägget och verkar inte vilja komma in. Men han får göra vilket han vill för nu ska jag leta mig till sängen. Vilket jag borde gjort det för längesedan men jag ville först dela med mig av kvällens musikupplevelse.

Goodnight Sweden, where ever you are!
Mona

En och en halv vecka efter att vi kommit hem från Thailand började Johan jobba med syllbyte ihop med Finn uppe i Linköping. De åker måndag morgon och kommer hem torsdag kväll.  Så nu kör vi för det mesta fyra långa dagar båda två och har ledigt fredag till söndag. Detta har varit en stor omställning för oss båda och inte helt smärtfritt.

Sedan har det varit en del födelsekalas: André har fyllt 20 och vi firade Anton 18 samtidigt, Frida 11 och Pernilla 13. Mona fyllde också år, 25 eller 37 eller nått…

En söndag åkte vi till Erikslund i Varalöv för att ha en mysdag. Det var Johans födelsedagspresent till Mona. Vi började med en god hotellfrukost sedan var det dags för spa: Bubbelpool och bastu. Efter någon timmes slappande blev det massage och därefter mer mys i bubbelpoolen. Det hela avslutades med en god lunch. När vi sedan kom hem var vi väldigt trötta men oj så rena.

Det var strax efter det som det började hända saker. Vi hade satt upp oss på en fin marklägenhet i Östra Lerberget, en hyresrätt. Men vi trodde inte att vi skulle han en chans på den. Men den 14/3 fick vi komma på visning och till vår stora förvåning var vi först i kön. Vi tittade och sög in så mycket vi kunde. Sen gick vi hem och funderade och funderade och funderade… Men egentligen behövde vi inte fundera så mycket, för vi ville verkligen ha den.

Det är en ganska liten fyra i markplan, utan någon som bor ovan på. Två uteplatser, bilfritt och byggt 2008. I kök och vardagsrum är det öppet upp i nock vilket gör att det är väldigt ljust och luftigt. Det känns som ett radhus.

Men det var inte så lätt att hänga upp taklampor på 4 meters höjd, särskilt när ingen tycker om att stå på stege. I köket fick vi dessutom borra och sätta ny krok. Men efter att samlat mycket mod och kraft offrade Mona sig. När hon gjort ett antal vändor upp och ner för stegen gick det ganska smidigt trots allt. Det gäller bara att bita ihop och göra det. Lätt sagt så här efteråt!

För två veckor sedan fick Johan en liten överraskning. Mona hade bokat tid på Meena. Det är ett nystartat företag bara fem minuter bort, där man badar fötterna ihop med fiskar. Vi hade sett det i Thailand men det blev inte av att vi testade det då. Johan såg lite tveksam ut i början men han hängde på. Det var en väldigt speciell upplevelse. Det kändes som att det var bubblor i vattnet.  Vi åkte hem med rena mjuka fötter. På lördag ska vi dit igen.

Ja så nu bor vi här i Lerberget. Flyttlådorna är blott ett minne och katterna har funnit sig väl till rätta. Mona har knappt tio minuter med cykel till jobb och vi går till havet på fem minuter. Vi trivs väldigt bra. På söndag ska vi ha första kalaset, morsdagsfirande med i stort sett hela rövarbandet. Men vi tjuvstartar med en liten ”inflyttare” på fredag med Karin o Finn. Så det är fullt upp hela helgen, men det är kul.

Är ni i krokarna så är ni välkomna hit. Det går även bra att köra ens ärende.

Här är lite blandade bilder
Här är bilder från vår nya bostad
Bilder på katterna hamnade här

PS.
Ni undrar kanske över medaljen Johan har på bilden?
Det var när Åstorps Bordtennisklubb hade Klubbmästerskap. Efter att vi ätit grillade hamburgare var det prisutdelning. Då fick Johan en medalj för sitt arbete med klubbens hemsida, astorpsbtk.se. En välförtjänt sådan!

Semesterplanen som vi nämnde senast bestod av två veckor i Thailand. Vi bokade flygstol genom Fritidsresor och boende hittade vi på nätet, främst genom annonser på Blocket. Vi flög från Kastrup till Phuket och bodde mestadels på Kamala Beach. Vi åkte den 26/1 och kom hem den 10/2. Två helt underbara veckor!

Onsdagen den 26 januari körde Ingemar oss till Knutpunkten där vi sen tog tåget till Kastrup. Otroligt smidigt med tåg via öresundsbron. Man slipper byta tåg i Malmö eller kånka på väskor mellan färjan och tåget i Helsingør.

Efter ett lätt ombyte, incheckning och säkerhetskontroll hade vi ett par timmar till avgång. Vi strosade runt och tittade i affärer med hutlösa priser. Noterade att en dansk pølse med bröd och en cola kostade 48 Dkr!

Vi lyfte från Kastrup med en liten försening. Vi fick en dansk barnfamilj bakom oss på planet. En 5-årig flicka som studsade upp och ner i sätet och en autistisk pojke på 10-11 år som pratade med hög röst under hela resan. Båda barnen hade ständig tillgång till läsk och godis, kanske för att säkerställa att de inte skulle somna. Flickan kroknade dock sista timmen. Föräldrarna var helt oförstående till att vi blev irriterade. Vår plan att sova under resan grusades därmed rejält.

Lite trötta landade vi så i Thailand på Phuket Airport i arla morgonstunden. Efter en timme hade vi passerat både immigrationskontrollen och fått ut vårt bagage. Vid utgången väntade helt planenligt en bil på oss. I det första gryningsljuset ställdes färden mot Kamala Beach.

Vår första anhalt var Deng’s Beach Resort. Ett litet trevligt svenskägt familjehotell några hundra meter från stranden, där vi var inbokade för 6 övernattningar. Det tog ett par dagar att anpassa sig till den betydligt högre temperaturen. Det var lite disigt och molnigt de första dagarna men det underlättade anpassningen.

Vi valde att tillbringa dagarna längst norrut på stranden. Där var det mindre med folk, finare strand och klarare vatten. Vår stamställe för lunchen blev Flintstones, en liten basthydda uppe under träden ovanför stranden med suverän thaimat för en billig peng. En lunch för två med öl kostade runt 320 Bath, vilket motsvarar knappt 80 kr. Nere på stranden hyrde de ut solstolar. Förutom den sedvanliga hjälpen med handduk och parasoll blev man serverad ett fat med vattenmelon och ananas som ett välkomnande. Det ingick i priset.

Vi hade i princip två saker att ta ställning till varje dag. ”Var skulle vi äta frukost?” och ”Var skulle vi inta middagen på kvällen?” Tuffa beslut, men det löste sig faktiskt varje dag. Vi kom fram till att Smile hade den bästa frukosten, varma bagetter, en god omelett och gott kaffe. När det gäller middagen blev Gini’s vår klara favorit, med riktigt god thaimat. De hade dessutom väldigt goda drinkar.

En kväll tog vi en taxi till Patong. Det var en upplevelse att försöka ta sig fram längs Bangla Road. Det myllrade av folk av alla de slag. Musik av lika skilda slag strömmade från alla håll. Stundtals var det nästan lite obehagligt men ändå rätt kul att ha upplevt det. Fast en gång räcker nog för vår del. När vi kom tillbaka till Kamala kändes det ännu mer lugnt och fridfullt än tidigare. Vilken kontrast!

Eftersom vi ändå skulle byta hotell bestämde vi oss för att ge oss i väg till fastlandet några dagar. Vi packade det viktigaste i två små väskor och lämnade resväskorna i förvar på vårt nästa boende i Kamala. Onsdag morgon åkte vi med taxi till Phuket Town där vi sen tog båten till Ao Nang. Bara båtresan i sig var värd att göra.

I Ao Nang började vi fråga runt på olika hotell efter ett rum för natten. Ett ställe vi tittade på luktade mögel så fort man öppnade dörren. Otroligt att man försöker hyra ut rum i det skicket. Vi hittade så småningom ett litet anspråkslöst hotell där vi fick ett litet rum för 800 Bath (200 kr). Ett helt ok övernattningshotell. Vi skulle ändå vidare nästa dag så vi var inte i behov av något snoffsigt ställe.

När vi installerat oss gick vi ut för att se oss omkring. Det började bli dags för lunch och vi hittade en liten servering under ett plåttak mellan två hus. En riktig thai-servering. Dagens rätt var kyckling i gröncurry, 25 Bath per person och rikligt med chili. En väldigt het upplevelse! Eftermiddagen tillbringade vi på stranden på den delen som en gång hette ”The end of the road”, nu omdöpt till Last café. Där var väldigt lugnt och vilsamt.

När Johan tidigare var i Ao Nang var det i stil med Kamala. Men nu var mycket förändrat. Vi hade hört att det börjat likna Patong och det stämde bra. Alla strandserveringarna var borta. Troligen har dessa förstörts i tsunamin och nu åter byggts upp i två våningar i betong med klinkergolv. Sanden var borta. På den restaurangen vi hamnade på fick man en stärkt servett placerad i knäet av väldigt korrekta och vänliga servitörer. Maten var god men det var inte riktigt vår typ av resturang.

Torsdag morgon packade vi ihop våra pinaler och tog en long-tail-båt till Railay Beach. Där tog vi en ny vandring för att hitta ett hotell. Det verkade inte så lätt med tanke på att det var Kinesiskt nyår. De rum som var lediga kostade långt mer än vad vi ville betala. Men på Railay East hittade vi Yaya Resort med bra rum till bra pris. Det var byggt i väldoftande ädelträ och man fick känslan av att bo mitt ute i djungeln. Mycket speciellt. Det visade sig senare att det var ett backpacker-hotell. Men det gjorde inget. Med vår lätta packning kände vi oss nästan som en av dem.

Efter en god frukost vandrade vi över till Phra Nang Beach. En strand som sägs vara en av de 10 vackraste stränderna i världen. Och visst var den häpnadsväckande vacker. I varje fall i den ena ändan där det också fanns lite grottliknande öppningar att utforska när tidvattnet var lågt. En liten grotta är ett tempel som folk vallfärdar till för att offra till fruktbarhetsgudar. För att besöka den ska man inte vara allt för lättgenerad om man så säger…

Tyvärr var en stor del av denna vackra strand ockuperad av longtailbåtar. Vi räknade till drygt 30 som låg för ankar längs stranden. Men eftersom många bekväma hellre åker båt från Railay West till Phra Nang än att gå en liten kilometer så blir det så. Synd att en så fridfull strand blir en bullrig hamn. Även Railay West var invaderad av dessa båtar, så det var bara att gilla läget och välja var man slog sig ner.

På Railay West gjorde de en kul grej. Innan solnedgången la de ut bastmattor på stranden. På den satte de en liten oljelampa och vips blev det en strandservering. Lite små-romantiskt med folk sittande två & två på bastmattor i solnedgången.

Railay East har inte haft något bättre rykte. Fast det är verkligen en upplevelse som man inte ska missa. Där finns ingen badbar strand för det är mangrove, gyttjigt och extremt långgrunt. Tidvattnet blev också väldigt påtagligt där. När vattnet var som lägst fick bagage fraktas med traktor och vagn ut till båtarna som låg ca 500 meter ut. Livet längs denna mangrovestrand är av det annorlunda slaget. Det kändes väldigt mycket thai, utan någon västerländsk flärd. Vi hamnade till sist på en mysig bar, Skunk Bar. Bra mat, väldigt goda drinkar och skön reaggaemusik. Att sen ”inkastaren” hade rökt på och flummade rundor är en annan sak. Noterades att affärerna på east hade ett ovanligt stort urval av cigarettpapper.

Fredagen tillbringades med bad på Phra Nang, en öl i solnedgången på Railay West och efter dusch och ombyte, mat och dryck på Railay East.

Lördagen blev en slapp dag på Railay West fram till tre-snåret, då en långtailbåt tog oss en bit ut på havet där vi sen fick kliva över till den större båten som skulle ta oss tillbaka till Phuket. Väl där väntade en minibuss på att ta oss till Kamala igen.

När vi kom till vårt boende på kvällen fick vi besked att vår värdinna klantat till det och hyrt ut vår bungalow till någon annan. Kul! Men hon hade bokat ett rum åt oss ett kvarter bort. Dessutom bjöd hon på första natten där. Rummet var helt ok men det blev ju inte riktigt som vi hade tänkt oss. Det var ett litet hotell som en gång varit väldigt fint. Ja det var det väl egentligen fortfarande men det saknade lite omvårdnad och småreparationer.

Resterande dagar förflöt i lugn och ro med sol och bad, god mat och dryck och massor av mys.

Torsdag morgon blev det till att gå upp i ottan för att åka till flygplatsen 5.30. Redan vid ingången till avgångshallen fick vi börja att stå i kö för säkerhetskontroll av allt bagage. Sen en ny kö till incheckningen, men den var inte så farlig. Det värsta var kön till immigrationskontrollen. Kön ringlade sig genom hela avgångshallen i kringelikrokar in i ett större rum som var fullproppat med folk.

Det förvånar oss att det inte, vad vi såg, var någon som svimmade där inne för luften var väldigt dålig. Efter hand som olika flyg skulle avgå fick folk gå före i kön för att hinna med sitt flyg. Detta i sin tur gjorde att taxfreebutikerna knappast fick någon försäljning och att flertalet avgångar blev försenade. Det tog bortåt 1,5 timme att ta oss igenom immigrationen. Det var nätt och jämt att man hann med ett toalettbesök innan vi gick ombord på planet.

Vår stora fasa var att vi skull få vår kära danska familj bakom oss igen. Men det fick vi inte, de syntes inte till överhuvudtaget. Vi satt på andra raden framme i planet. Längst fram på andra sidan satt en mamma med två barn. En liten flicka som skötte sig utmärkt men också en pojke på 1-1,5 år som skrek, gnällde eller höll låda på annat vis under hela flygningen. Det var inte kul. Vi har full förståelse för att barn skriker när de måste sitta instängda i 11 timmar efter att ha köat i 1,5 timme. Men vi förstår inte varför föräldrarna utsätter sina barn, sig själva och andra för denna pina. Sedan är kanske Pepsi Max inte den mest lämpliga drycken för ett blöjbarn på flygresa.

Med en smärre försening på 15 minuter landade vi på ett grått och regnigt Kastrup. Tåget tog oss smidigt tillbaka till Helsingborg där Ingemar väntade på oss. 30 minuter senare var vi hemma igen. Väldigt trötta men ack så nöjda. En helt underbar semester var till ända. Vi ser redan fram emot att återvända men då vill vi se lite andra delar av detta vackra land.

Lite Thaimassage blev det också. Vi var totalt på 3 behandlingar hos några väldigt duktiga damer på Smile’s massage. Smärttröskeln har definitivt höjts ett par snäpp. Men god nytta gjorde det. Det är helt otroligt vad de kan åstadkomma med våra stela kroppar. Sen är det nästan skamligt billigt. 300 Bath (75 kr) för en timmes behandling.

Även toleransen för chili i maten har höjts. T.o.m. Johan fick nog vid ett tillfälle, när han beställde en spicy sallad med thai-nivå på kryddningen. Men allt slank ner även om det var med viss vånda mot slutet. Mona höll på att trilla av pinnen när vi åt gröncurry i Ao Nang, likaså på kvällen när det fanns bitar av grön chili i maten. De syntes inte i den skumma belysningen. Men de märktes definitivt. Mangojuice blev räddningen den gången.

Magsjuka, som verkar vara ganska vanligt bland turister, har vi klarat oss undan. Förutom chilin i maten medicinerade vi varje morgon: En liten Gammel Dansk på fastande mage. Fast det lär troligen dröja innan vi tar något mer av den varan igen. Men vad gör man inte för att hålla magen i trim.

Molly och Musse ja, de har bott på ett katthotell utanför Mjöhult medan vi var borta. De verkade ha trivts bra där för de hade lagt på sig 3-4 hg var. Men oj vad de var tillgivna när de kom hem. Hade de kunnat hade de krupit in under skinnet på oss.

Vikten för oss? Hur otroligt det än verkar så visade vågen ungefär samma som innan vi åkte. Möjligen ett kilo extra. Men det är det värt, så bra som vi har haft det.

Bilder från Kamala del 1
Bilder från Ao Nang och Railay Beach
Bilder från Kamala del 2

Hoppas ni ska trivas och återkomma till oss!

Mona & Johan

Julen förflöt lugnt och stilla. Att Johans far lämnade oss i början av december och begravningen strax innan jul gav dock ett lite dämpat julfirande. Men vi tröstade oss med att det inte varit någon glädje för honom att ligga sjuk.

I år blev inte så många extra lediga dagar kring jul och nästa jul blir ännu sämre men sen vänder det igen och vi får några jular med lite sammanhängande ledighet. Men vi kan i alla fall inte klaga på att det inte blev en vit jul. Det är faktiskt skönt med riktig vinter. Bara snön får bli liggande när den väl kommit ner och vägarna är farbara igen. Den skånska grå-slabbiga vintern kan vi vara utan.

Nyåret vakades in i Helsingborg där vi lånat lägenhet av goda vänner som var på semester. De har den stora lyxen att ha ett badkar vilket vi utnyttjat flitigt i deras frånvaro. Badkaret är nog det vi saknar mest från vår lägenhet i Åstorp.

När vi lagt jul och nyår till handlingarna var det dags med lite födelsedagsfirande. Vi började med Alf som fyllde 85 år den 13:e. Vi avlöste Bittan och Ingemar som hade jouren på förmiddagen. Det är kul att de vill hålla kalas och då gör vi vad vi kan för att hjälpa dem. Annars hade Alli stått i köket hela dagen och det är ju inte meningen. Det hela avlöpte med en ganska jämn ström av människor som kom och gick och födelsedags barnet sken i kapp med solen.

Dagen efter, den 14:e fyllde Anton 18 år. Den dagen firade han hos pappa. Vi hade kalas för honom här i går. Kalops med kokt potatis och chokladtårta med dajm-grädde till kaffet. Det verkade som att alla var mätta och belåtna när de gick hem. Om inte får de skylla sig själv, för det blev mat över.

Så nu är de myndiga alla tre. Anton har dessutom klarat sitt B-kort. Men han får tyvärr inte köra än, han väntar på en lapp från vägverket som han ska ha i bilen fram till han har fått det riktiga körkortet. Vi lider med honom. Tänk själv: att vara 18 år, ha klarat sitt körkort, ha bil och inte få ge sig i väg på egen hand. Det är hårt.

Ja mycket mer än så har väl inte hänt sedan jul. Jo vi har lite semesterplaner, sol och värme hade inte varit så dumt. Men mer om det återkommer vi till senare.

Ta hand om er och gå försiktigt. Det är t.o.m halt på vår lilla grusväg.
(Alli är förståndig, hon har rustat sig med broddar)

Vi har fyllt på med fler jul- och vinterbilder.
Dessutom från Alf 85 år & Anton 18 år.